
– S-O-K-E, ljudade Patrik på den röda pappermuggen i sjukhuscafeterian. Mamma, vad betyder soke?
– Det är engelska, C uttalas K, det står Coke, förklarade jag.
Ljud är så viktiga.
Patrik är söndagsbarn. Han fyller snart sju och ska börja skolan till hösten. Vi har tränat för det sedan han föddes. Vi har jollrat med långa, svepande ååååååh och jaaaaaa. Vi har blåst ut ljus utan att det varit födelsedag och sagt puff, puff så att färggranna fjädrar fladdrat fast det inte varit påsk. Och alla rören, vi har blåst sugrör och gjort mål på varandra med bomullstussar, flörtkulor och pingisbollar i en låda. Vi har lekt sprutande valar och skvättande fontäner med plastslangar i badet. Sedan döpte vi alla kramdjur till Beppe och Pippi.
Vi har räckt ut tungan och gjort fula grimaser i badrumsspegeln och slickat bort glass som smaskats ut runt hela munnen. Sedan döpte vi om alla kramdjur till Dedde och Titti. Vi har provat alla bokstäver och ljud för att känna om de bildas långt fram eller bak i munnen. Vi har spelat T-bingo och klistrat ihop både fingrarna och bladen i de olika skrivböcker vi fått våra läxor i. Vi har ljudat och smackat i en mikrofon kopplad till en dator. Ljuden har fått pingviner på dataskärmen att åka kana och apor att kasta kokosnötter.
Sista sommaren när vi kommit in på upploppet och fantasin och metoderna varken kändes nya eller effektiva längre avslutades det hela med en slags tandställning med en liten, ful och blåaktig knottrig kula på.
Så har vi också snurrat kula med tungan, åt båda hållen förstås, och sagt ti-ti-ti och tö-tö-tö och tu-tu-tu.
Patrik föddes med läpp-, käk- och gomspalt. Han har dubbelsidig läppspalt, enkelsidig käkspalt och gomspalt. Det finns ett uttryck som lyder ”talets gåva”. För Patrik är tal ingen gåva, han har betalat ordentligt för sitt. Patrik har ord i överflöd. Orden kommer bubblande och dansande i en blandning av trams och visdomar ur hans opererade mun, faktiskt till och med i sömnen ibland. Men spalten ställer till det för uttalet. Patrik har haft svårt att säga ”t” och ”d”. Istället har det blivit ”k” och ”g”.
Huddinge sjukhus är stort. Korridorerna är så oändliga att de har fått vägnamn. Vi gick som vanligt till Barngatan.
– Vilken knapp ska jag trycka på? undrade Patrik ivrigt. Han skuttade snabbast fram till hissen, det gör han alltid.
– 6:an förstås, hur kan du ha glömt det? gruffade jag till svar med tankarna på annat håll.
Vi hade varit där 50 eller 100 gånger. Jag tänkte lite sorgset att han räknar nog med att varje besök är det sista, annars borde han väl lägga våningen på minnet.
Dörren sögs igen bakom oss med ett svagt smackande. Liisi, Patriks ”vanliga” logoped, hade lämnat oss utanför rummet.
– Kom och sätt er, lockade Helena, logopedstudenten som skulle testa Patriks tal.
Patrik stegade utan att svara fram till det lilla bordet och satte sig vid kortändan. Jag kröp in närmast fönstret, för jag visste att Liisi iakttog oss genom den långa spegelväggen. Jag ville att hon skulle se ordentligt.
– Hej Patrik, du har ju varit här förut, jag har läst alla dina papper. Hur gammal är du nu? småpratade Helena.
– Sex år, visste Patrik direkt.
– Jaha, när du fyller sju, då ska du väl ha kalas? När är din födelsedag?
– 9 april.
– Och sedan börjar du skolan till hösten. Eller går du redan i skolan?
– Nej.
Patriks klara blick sökte sig från den oändligt gråa huskroppen utanför fönstret, över den beredda pennan dom vilade i Helenas hand och fastnade slutligen på den svarta mikrofonen mitt på bordet. Han väntade på att det vanliga skulle hända. Då vill man inte konversera. Jag avvaktade också. Alla i familjen har hjälpt Patrik med att öva och träna. Men vinna, det måste han göra själv. Helena provade med en bilderbok. Patrik tog emot den lösryckta sidan och berättade korthugget om en nalle som stiger upp, tvättar sig och klär sig.
Patrik som är så full av sprall och hemma uppträder som akrobat vid frukostbordet satt rakt och samlat. Armbågarna vilade mot den glatta bordsskivan, händerna slöt mjukt kring hakan. Hans stora fötter som växt så mycket den senaste tiden vilade still i de grova, svarta allvädersstövlarna. En skarp kontrast mot allt det beiga i rummet.
Några berömmande ord från Helena, sen kom den röda vinylpärmen fram. Patrik lutade sig uppmärksamt fram. Rörelsen tog bort ljusrörsreflexerna ur hans glasögon. Plastfickorna kippade lite när Helena bläddrade. Patrik tydde rappt de gamla välbekanta streckteckningarna.
– Sitter.
Kipp.
– Kammar håret.
Kipp.
– Tak, jultomte, tittar på TV.
Kipp.
Helena vred sig bakåt och knäppte på bandspelaren i hyllan. Hjulen snurrade och matade fram ytterligare några meter band som senare skulle hamna bredvid Patriks tidigare inspelningar i sjukhusarkivet.
– Säg efter mig: mi-mi-mi.
– Mi-mi-mi.
– Ma-ma-ma.
– Ma-ma-ma.
Logopeder pratar om tryck och klanger i talet. Det var väl det de mätte här. Jag hade kanske till och med fått den informationen förut, men i så fall glömt det. Vi har haft så många frågor och fått så många svar.
Jag ryckte till när Helena sa att det var klart. Dörren sörplade igen och Liisi kom in och sammanfattade resultatet.
Patrik ritade en teckning med hela alfabetet på. Jag som lovat mig själv att inte göra så pratade ändå över huvudet på honom.
– Du vann, du hörde väl det, sa jag mjukt till Patrik när vi gick därifrån och han trädde sin varma hand i min. Du pratar så bra nu att vi inte behöver åka hit lika ofta längre.
– Det är lite synd, funderade Patrik.
Han visade en fin förmåga att kunna uppleva sin vård som äventyr. Jag tror knepet är att lära känna dem man möter och att låta en glass och en pratstund, eller en fika med Fanta, också bli en höjdpunkt att minnas.
– Men jag fick ju inte höra på bandet jag spelade in, kom han plötsligt på.
Vi stannade vid hissarna.
– Hade du velat det?
– Jaa, de brukar ju alltid fråga om jag vill lyssna. Men, äh, det kvittar, jag får väl höra det nästa gång. Mamma, vilken hissknapp var det nu igen?
Gunilla Stendahl