Eftersom de flesta inte är förberedda på att få ett handikappat barn, innebär det ofta en kris för föräldrarna att deras barn föds med LKG. Den sortens kriser brukar kallas ”traumatiska”, för att det är något som händer utanför det förväntade och som vänder upp-å-ner på ens liv. När man ska bearbeta krisen går man igenom fyra olika stadier, som är lika för alla kriser, även om upplevelsen av dem självklart är olika från person till person.
Krisens faser
- CHOCKFASEN uppstår när något händer. Den brukar vara i några timmar eller dygn. Då handlar man ofta automatiskt och utan att tänka. Man kan uppleva sig själv som avtrubbad eller som att känslorna är för starka för att man ska kunna kontrollera dem. Chockfasen kan också innehålla ett förnekande av det som skett.
- REAKTIONSFASEN är nästa fas. Då inser man vad som hänt och upplever smärtan i det. Den kan vara i några dagar eller veckor och då sörjer man.
- BEARBETNINGSFASEN avlöser reaktionsfasen. Bearbetningsfasen brukar ses som en läkningsfas, då man börjar acceptera det som hänt och försöka förstå det. Bearbetningsfasen kan vara i veckor, månader eller år, beroende på hur djup krisen är, vad den gäller, och hur man själv är som människa.
- NYORIENTERINGSFASEN till slut, är då man börjar se framåt igen. Då har man accepterat det som skett och anpassat sig till det.
Ofta pendlar man en tid mellan reaktions- och bearbetnings-fasen, men om krisbearbetningen går som den ska, så går det allt längre mellan gångerna då smärtan tar över.
Alla faser är nödvändiga
Krisbearbetningen fungerar så att man inte kan hoppa över någon fas, utan måste gå igenom alla, även om varje fas tar olika lång tid och upplevs helt olika från människa till människa. Att få ett barn med LKG kanske inte alls är så märkvärdigt för några, medan andra upplever det som en enormt stor omställning i livet. Ingen upplevelse är mer rätt eller fel än någon annan, och det är viktigt att tillåta sig själv – och få omgivningens stöd i – att få uppleva det just så som det känns för en själv.